Idag är det fredag. Jag fick skjuts med mamma och pappa till HS för att köra rehabträning på fysioterapin med Bodil. 1 timme i motorkälken och sedan ett muskelstimulerande program på tensen 25 minuter.
Benet och knäleden läker nog som det ska men skadan är tydligen betydligt mer komplicerad än förra gången för sex år sedan har jag fått veta. Alla säger ju olika och man vet inte vad man ska tro. Allt ifrån att jag snart får en knäprotes till mobilisering under narkos till att jag kommer att bli lika bra som jag blev i andra knät har jag fått höra.
Jag får helt enkelt försöka hoppas och tro att det ska bli bra för så här vill jag inte leva resten av mitt liv. Det är bara det att det gör så fruktansvärt ont hela tiden. Svårt att sova (går inte utan sömnpiller just nu), ångest inför framtiden med jobbet och vardagen och sedan känner jag mig allt mer deprimerad eftersom det är så svårt att hålla hoppet och tron på att det ska bli bra igen levande. Jag gråter varje dag men mest i min ensamhet förstås. Alla är så gulliga och hjälper mig och alla undrar om det finns något de kan göra. Det är ju sjukt hur man kan vara så ledsen över en sådan sak, andra har ju inga ben alls och vissa dör helt orättvist i förtid av alla möjliga sjukdomar. Mina tankar går till en av mina bästa vänner Christer som dog i våras. Det är så svårt att styra över sina känslor, man kan ju inte jämföra sig med andra utan måste försöka klara sitt eget liv på bästa möjliga sätt. Jag vet inte om det som inte dödar härdar som de sade till mig i lumpen men ett annat talesätt stämmer så väl, nämligen det att när man är frisk så önskar man sig många saker men när man är sjuk eller har ont så önskar man sig bara en sak; att bli frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar