En andrelärares filosofie tankar

Kära dagbok!

Idag fick jag beskedet om att min bästa kollega fått förstelärarskapet på skolan. Jag borde vara sprudlande glad för hens skull men sanningen är att jag känner mig väldigt besviken. Låt mig förklara varför:

I våras meddelade skolledningen att ytterligare en förstelärartjänst skulle utlysas på skolan. Alla som ville var välkomna att lämna in sin ansökan enligt en förutbestämd mall. På min skola föll det sig så att bara två lärare gjorde en ansökan. Det var jag och min närmaste kollega. Vi arbetar väldigt tätt tillsammans med samma elevgrupp, en femma med 40 elever i ett tvålärarskap. Vi bedriver en nytänkande verksamhet där skolutveckling står på schemat dagligen. Vi lär oss av varandra och våra elever och det är roligt att gå till jobbet nästan varje dag. Vi trivs väldigt bra tillsammans, kompletterar varandra och lär oss av varandra hela tiden. Vi börjar lära känna varandra i våra yrkesroller så pass bra att vi ofta förstår hur den andre tänker utan att ens prata med varandra. Det kan räcka med en blick eller en gest för att vi ska synkronisera i lärmiljön. Läraryrket är komplext och man tvingas till många viktiga beslut som påverkar andra varje lektion, att vara två som trivs ihop och utvecklar varandras kompetens efter bästa förmåga är fantastiskt.

När vi fick reda på att det bara var vi två som hade sökt förstelärartjänsten så ville vi dela på den. Jag unnar min kollega den lika mycket som hen unnar mig den. Vi har olika förmågor och kvaliteter men vi bidrar lika mycket till verksamhetens utveckling båda två. Det tyckte även skolledningen när rektor idag gav oss beskedet. Vi är båda två lika kvalificerade för uppdraget och det går egentligen inte att välja en av oss utifrån skäl som har med pedagogisk kompetens, utvecklingspotential, lämplighet eller vilja att driva verksamheten framåt att göra.

Det är dock bestämt att tjänsten, och lönepåslaget om 5.000 kr, endast kan gå till en lärare. Därför gick den nu till kollegan. Missförstå mig rätt, jag unnar min kollega denna löneförhöjning och möjligheten att få ta större ansvar för verksamhetens utveckling av hela mitt hjärta.

Men...

Det känns lite som lotteri. Jag känner mig ännu mer som en andrelärare nu än innan. Lite sämre. Är jag sämre än kollegan? Vore det inte lämpligare och mer rättvist att slopa förstelärarreformen och låta rektor använda pengarna till lönepåslag för de lärare som gör ett bra jobb, har god utbildning och driver utvecklingsarbetet framåt?

Det bästa vore förstås om ett oberoende nationellt organ beslutade om förstelärartjänster baserat på pedagogisk kompetens, utbildning, meriter och erfarenhet. Endast på detta sätt skulle rättvisa och likvärdighet kring förstelärarreformen kunna närmas. Nu avgör ofta tyckande eller desperat jakt på behöriga lärare vilka som tilldelas de åtråvärda förstelärartjänsterna.